Det här går inte att hålla kortfattat, men jag ska försöka. Jag ska försöka gå tillbaka några månader, till en tid då det mesta i såväl mitt som Linns liv kändes upp och ner. Ett kaos rådde. Och om man nånsin lockats att kasta in handduken så var det då. Men sen svängde allt.
Vi sitter på ett kafé i centrum av Åbo. Fontana var det visst. Vi dricker kaffe och ute är det smällkallt, en av förra vinterns kyligaste dagar. Över den rykande kaffekoppen börjar vi drömma om en avlägsen sommar. Om hur skönt det skulle vara att helt enkelt inte jobba. Hur skönt vore inte en arbetsfri sommar? Vi kan bo på sommarstugan i Skaftung, tänkte vi samtidigt som vi båda insåg hur dåligt i skick den stugan är. Hur mycket skräp och skrot som ligger runtomkring, överallt. Ett enormt projekt men efter tunga månader av studier kändes det som om det enda vi ville göra var att hålla i en hammare. Alltså, använda armmusklerna till något annat än bara svänga sida i kurslitteratur.
Och våra drömmar spann vidare. Till slut hade vi bestämt oss för att inte jobba, renovera upp den gamla stugan i Skaftung och mot mitten av sommaren bygga upp en större och nyare stuga där alla kan få plats. I min väska låg anteckningsblocket och en penna. Vi klottrade ner alla våra idéer, visioner och lösningar. Sen skakade vi hand på det, som om vi ingick ett avtal mellan varandra.
Vår tanke om att inte jobba blev efterhand något vi måste avstå ifrån. Något motvilligt sökte vi båda jobb till sommaren. Nånstans måste vi ändå få inkomst ifrån. Men våra två andra drömmar förverkligade vi. Den gamla stugan som länge stått orörd har rustats upp och vi har bott i den i snart en månad. Nära havet, nära naturen. Men framför allt kan vi leva en sommar tillsammans, inte med en massa pendlande till och från varandra.
Och vår andra dröm om att bygga en helt ny stuga på tomten. Jovisst den blir också sann. I dagarna finns där en grävmaskin som jämnar ut marken och lastbilar har fört dit grus för att bredda gårdens parkering.
Men jag kan inte på något vis beskriva hur stolt och tacksam jag är över att det här blir av. Nästan allt det som vi mitt i vintern satt och planerade på ett kafé i Åbo blir verklighet den här sommaren. Och för det är den här sommaren den mest annorlunda, och jag vågar också sträcka mig så långt att det är den bästa, hittills.
/Pat
